Det är inte helt enkelt att lära sig att orientera sig och förflytta sig på egen hand när man som Emelie sitter i rullstol, inte har någon hörsel och har nedsatt syn.
Det krävs medvetna strategier från hennes omgivning för att stötta Emelie i att orientera sig med hjälp av synen och andra sinnen, som det taktila och luktsinnet, så att hon känner igen sig på platser där hon varit tidigare samt kan förflytta sig på egen hand. I dagsläget är det inte inom räckhåll att Emelie kommer att kunna förflytta sig på egen hand utomhus.
Egna strategier för att orientera och förflytta sig
Emelie kan förflytta sig själv korta avstånd när hon är på golvet genom att hasa och rulla. Men också när hon går några steg med sitt gåbord. Hon är nyfiken på sin omgivning och om hon ges tid kan hon förflytta sig bitvis på egen hand hemma. Att få tid för det är viktigt eftersom hon då kan påverka mer själv i sin vardag. Hon vet hon var de saker som är viktiga för henne finns där hemma och hon försöker tar sig dit själv. Med hjälp av gåbordet går hon gärna fram till sin garderob, där hon vet att hennes badkläder finns, och till skåpet i köket där hon har sin plånbok.
Emelie har koll på vissa fasta punkter i bassängen i badhuset och var de finns i förhållande till varandra. Till exempel finns det vattenstrålar med olika intensitet på olika platser. Emelie vet att den hårda strålen finns till vänster om trappan och den mindre hårda till höger. Hon vet också att mittemot den hårda strålen finns en elefant som ibland sprutar vatten. Emelie tar sig mellan dessa punkter på egen hand och när hon inte vill bada längre tar hon sig till trappan.
Anpassningar
När Emelie ska ut i rullstolen tar assistenterna kontakt med henne först och kommunicerar om det. Sedan får hon två föremål för att välja vilken rutt de ska gå. När de passerar trottoarkanter visar de på hennes axel att det går upp eller ner. De markerar också på hennes axel åt vilket håll de går: rakt fram, bakåt, höger eller vänster. De saktar alltid ner när något ska ske och om möjligt förbereder de för vad som kommer att hända. Till exempel att de möter en stor buss, vilket Emelie kan uppleva som obehagligt. Då saktar de ner och visar henne tecknet för buss.
När Emelie är ute i sin rullstol har de två rundor som de brukar går. Bägge rundorna börjar på samma sätt. När de kommer till det ställe där man ska välja väg har de valt ut en orienteringspunkt. Det är en stor stenbumling som ligger vid trottoaren. Här stannar de och pekar först ut stenbumlingen för Emelie så att hon ser den. Om hon visar att hon vill känna gör det de tillsammans. Målsättningen är att Emelie ska förstå var hon är och välja vilken runda de ska gå: parkrundan eller skogsrundan. På båda rundorna har de tillsammans valt ut orienteringspunkter så att Emelie ska lära sig att känna igen var hon är. Dessa stannar de alltid vid, pekar ut och erbjuder Emelie att få känna.
Runda nummer ett är parkrundan. Där är gångvägarna täckta med grus. De stannar vid två skulpturer som orienteringspunkter och tittar och känner på dem tillsammans. Runda nummer två är skogsrundan. Där består gångvägen av gräs, bark och barr. De stannar vid ett ihåligt träd och vid en brygga som de kan rulla ut på, där det finns ett rep att hålla sig i.